Vad var det jag sa.....

Jaha, vad var det jag sa... Jag slutade skriva... Men skam den som ger sig.
Det har ju hänt en hel del sen jag skrev senast. Jag boade (så mycket jag kunde på dessa 50 kvadrat), jag mådde pyton (graviditet=blä), jag genomgick en "vanlig" förlossning (efter terapi på SöS och jag kan faktiskt rekomenedera denna variant till alla som är gravida...), fick genom det sistnämnda äntligen träffa vår fantastiska dotter Eira (helt hux flux var det mer än värt att må skit i massa månader och ha förbaskat jävla skitont under förlossningen).
Eira är värd hela jordens vikt i guld och mer därtill. Jag skulle inte byta henne mot varken världsfred eller botemedel mot världens alla sjukdomar....
Helt plötsligt öppnades dörren till en helt ny sorts kärlek, en kärlek som jag nu är helt säker på att man endast kan känna när man fått barn. Jag trodde att jag hade ganska bra koll på hur det skulle kännas sådär innan jag fick Eira, men icke sa nicke...
Denna kärlek jag har till vår dotter är helt vansinnigt underbar men ibland bara vansinnig.
Jag kan nästan primitivt morra när någon suspekt person närmar sig barnvagnen, jag (som tro det eller ej är ganska konflikträdd) skällde tillbaka på en gubbe som tyckte jag tog alldeles för mycket plats i rulltrappan med barnvagn...
(Och alla som känt mig länge och hört mig klaga på alla som går runt med barnvagnar på stan, JAG TAR TILLBAKA ALLT! Det var iofs några år sedan jag hasplade ur mig dessa klagomål så jag skyller både på att jag var ung och dum samt att jag nu (helt ologiskt) försvarar mig med att jag alltid varit så liten och nätt att det inte är mer än rätt att jag nu breder ut mig i rulltrappor och på gator och torg!
Faktiskt en tanke som slog mig många gånger under graviditeten, när jag som en heffaklump faktiskt fyllde ut ett helt bussäte och kanske mer därtill, att va sjutton, en sån spinkfis som jag alltid varit faktiskt är min tur att ta lite plats fysiskt. För ta plats på andra sätt har jag då alltid gjort...
Ja, ja, önska mig nu lycka till att kunna fortsätta blogga, jag tycker att jag har mindre tid till allt nu, jag måste ju trots allt spendera timme efter timme med att sitta och titta på min vackra dotter, även när hon sover.....

Jag vill BOA!!!

Jag har ett galet behov av att boa och fixa i lägenheten. Dock så är jag så tjock och har så ont att jag inte kan! Sicket dilemma, jag vill städa för första gången i mitt liv och då kan jag inte! GALET! (Eller så är min kropp sjukt smart och vill just endast för att jag inte kan).
Vi har väldigt smutsigt hemma och oorganiserat.Det går inte när man skall köra compact living med bebis och allt. Jag får allt ta fram pekpinnen så får Markus slava medans hans feta hustru gapar och skriker..
Jag svor innan jag blev gravid att jag inte skulle förändra mig ett dugg under graviditeten, att jag skulle vara snygg, pigg och glad och aldrig prata om bebisar.
Eller hur?! Nu är jag ett hormonstint monster som klagar, skriker och gapar. Gråter,är trött och fet. Jag pratar dessutom vitt, brett och gärna om min kanonkula...
Eeuuuuw, jag är förlorad i det hormonella bebisträsket, jag sjunker, hjälp! ;)

Dock så drömmer jag om sprit och bärs, MUMS, så lite av den gamla Karin finns nog allt kvar! JAY! Tack för att jag får behålla min allra bästa sida! Moahahahahaha!

SÖS

Hade lika ont idag som igår och ringde SÖS och fick en tid på eftermiddagen. Väl där så mätte man mina sammandragningar samt hjärtslagen på vår bebis. Bebisen verkar må hur bra som helst (går inte att beskriva hur skönt det var att höra), men jag mår desto uslare...
Jag fick antibiotika mot urinvägsinfektion utan att dom visste om jag hade det, mest för att vara på den säkra sidan. Sedan så undersökte dom mig för att återigen säkerställa att jag inte börjat öppna mig. Blir det inte bättre av antibiotikan så vill dom sjukskriva mig på 100 %. Det vill inte jag men antar att jag inte har så mycket att säga till om i den frågan.

Imorgon ska vi åka till Gävle och hälsa på Markus föräldrar och syskon, det ska bli skönt att komma bort lite.

Markus är det bästa stödet, jag är lyckligt lottad på den avdelningen. Dock så är jag uppenbarligen inte världsbäst på att vara gravid....

Smärta

Har haft väldigt smärtsamma sammandragningar ikväll.. Undrar vad som är fel? Bebisen rör sig mycket som skönt är.

Lycka

När jag gått och lagt mig fick jag sms från världens bästa make (min), han skrev:
"Jag är så otroligt lyckligt lottad som har en sådan otroligt vacker, smart, snygg och sexig fru. Jag älskar dig så otroligt mycket och varje gång jag tänker på våran familj så blir jag alldeles varm inombords... Jag älskar dig. Puss och god natt."

Jag sov helt vansinnigt gott med mycket värme i hjärta och själ. Jag är minst lika lyckligt lottad jag....

Läkarbesök

Äntligen fredag och äntligen dags för läkaren! Har aldrig tidigare i mitt liv längtat efter att gå till läkaren, speciellt inte när jag är fullt medveten om att en gynundersökning kommer att ske! Men jag måste få veta vad jag kan göra för att underlätta dessa sammandragningar som driver mig till vansinne om dagarna. Har räknat dom nu och i onsdags var det 31 stycken och igår var det 24. Då tycker jag själv att det varit väldigt lugnt mot vad det brukar..
Jag kommer in till en superbra läkare, hon tar mig på allvar och undersöker mig för att fastställa att jag inte börjat öppna mig och JAY jag var sluten som en mussla!
*tjoho och dansa runt ring*
Dock så tyckte hon att det var oroväckande med min panikångest attack samt att jag har så mycket sammandragningar. De andra krämporna får jag allt lära mig att leva med. (Ante mig). Hon ville sjukskriva mig på 50% men jag förhandlade ner det till 25% till en början iallafall. Jag har blivit lovad att kunna jobba en del hemma framöver och jag känner att jag vill prova på en liten dels sjukskrivning före jag hoppar på något mer.
Min chef tycker väl sissodär, men jag har ställt upp tillräckligt på mitt jobb och mitt samvete belastas inte ett skit av detta. Skulle dom inte behandla mig precis som jag vill bli behandlad nu kan jag lika gärna bli sjukskriven på 100%, punkt slut.
Det är inte bara mig det handlar om längre, jag har en mycket viktigare liten krabat att tänka på nu mera. Detta är ingen lek utan blodigt allvar..

Jag gick inte till jobbet efter läkarbesöken, åkte hem och mös i soffan istället.
Nu är klockan strax åtta, Markus jobbar och älskade Dogge ligger som en boll och sover i soffan. Kanske ska passa på att jobba i några timmar... Eller så gör jag det imorgon.
Skönt att veta att allt är okej med min tjocka kropp och att bebisen mår bra.

Barnmorskan

Vi åker in till barnmorskemottagningen direkt på morgonen när dom öppnar, efter en halvtimme får vi komma in. Det är inte min vanliga barnmorska utan en annan. Det känns som hon förstår och respekterar det jag säger och hon undersöker magen och lyssnar på vår bebis. Bebisen mår jättebra (Tack gode gud) men eftersom jag har så otroligt mycket sammandragningar och andra krämpor bokar hon en läkartid till mig nu på fredag. Hon tror att det är viktigt för mig mentalt att få veta att allt är okej samt att hon säger att skulle det inte vara okej så är det bäst att få reda på det så fort som möjligt. Jag blir så glad av att bli tagen på allvar och känner att allt ljusnar.
Kanske är detta en självklarhet för många, men för mig är det verkligen ett steg framåt. Att ta för sig och inte ge sig när folk säger: ja, ja, så har alla det eller ja, ja, du får allt ta och stå ut. Nu är det slut med det, jag måste ligga på för att få den hjälp jag behöver.

Markus och jag tar efter detta en riktigt feel good dag. Vi strosar på IKEA och shoppar, beställer barnvagn och bilbarnstol, storhandlar och myser.

Imorgon ska jag gå till jobbet igen...