Varför denna blogg?

Förr om åren älskade jag att skriva, jag tycker mig minnas att jag till och med var bra på det. Jag skrev dikter, noveller men min absoluta favorit var att skriva tankar och känslor. Eftersom jag började med detta i tonåren (då jag var ansedd som otroligt många adjektiv i klassen med spinkig och ful) så var tankarna kanske inte ljusa som solen en sommardag, men att skriva var mitt verktyg till att ta tag i allt som hände denna svåra period i mitt liv. Jag har sparat massor men vill inte läsa det idag, dels för att jag inte vill minnas de tråkigare perioderna i mitt liv samt att jag kanske spräcker min bubbla och förstår att jag kanske inte alls varit någon stjärna på att skriva… För det är just det jag skall komma fram till genom detta, att jag desperat vill hitta tillbaka till skrivandet, att jag åter vill finna den njutning jag minns att jag haft när jag tidigare i mitt liv spenderat timmar i färgglada anteckningsblock.

Min förmåga att kunna skriva om mina känslor och tankar försvann cirka en månad efter den mest tragiska händelsen i mitt liv (hittills). Den 9/9 1999 så hittade jag min dåvarande sambo död på vårat vardagsrumsgolv, Gebre var 23 år när han dog jag skulle fylla 22 några månader efter jag hittade honom. Han var min första stora kärlek och var nog den första kille som verkligen älskade mig. Vi fick tre och ett halvt år tillsammans och jag har idag svårt att minnas hur jag var som person innan denna dag. Jag har självklart massor av minnen, men denna händelse har raderat bort en hel del. I ärlighetens namn är det kanske så att jag inte behöver minnas så mycket, jag lever inte längre i historien utan i nuet. Jag kan inte tillåta mig härja i det som redan hänt när det finns så mycket nytt att leva i istället. Oj, är ute på sidospår redan nu, det jag skulle säga var att jag kämpade mig genom denna hemska och mycket ledsna period i mitt liv och kom ur den utan min stora passion för att skriva. Jag skrev mycket under sorgearbetet och jag läste till och med högt på hans begravning, jag läste högt framför cirka 200 av hans släktingar och närmaste vänner (något jag fortfarande har svårt att förstå att jag verkligen klarade av). Sedan försvann det. Jag kunde inte längre författa ett vykort på en semesterresa, inte längre skriva dagbok eller tankebok.

I vissa fall känner jag att det kanske var bra att jag förlorade lusten att skriva, då åren efter detta är en mörk blandning av olika destruktiva beteenden från min sida. Jag kanske inte skulle må så bra som jag gör idag om jag hade skriftliga bevis på allt skit jag gått igenom och framför all skit som jag själv gjort. Nu är många av de minnena bortsupna och förträngda, där får de gärna stanna, jag minns tillräckligt mycket för att ha pallrat mitt söta arsle genom kognitiv terapi och helt ärligt blivit en mycket bättre människa. Jag kan dock nuförtiden uppfattas som kall och känslolös, något jag absolut inte är, dock så är jag ärlig och realistisk. Och i många fall så orkar jag inte linda in allt i bomull innan jag säger det. Till vissa i min närhet gör jag självklart det fortfarande, men inte alls i den utsträckning som den normale svensken brukar göra.
Jag har i vilket fall som helst bestämt mig för att börja skriva igen, det känns spännande och mycket läskigt. Och jag hoppas av att genom ta detta första steg snart få upp känslan och bli riktigt bra på det igen. Jag har snart varit gravid i 19 veckor och vill genom denna blogg både skriva av mig om min nya resa i livet, skriva om mitt nuvarande liv och även kunna dyka tillbaka i min historia då och då för att fiska upp galna historier.

Finns en ganska stor risk att detta blir det enda inlägget då jag inte är känd för att fullfölja saker och ting, speciellt när dom handlar om något som jag tycker är svårt eller lite läskigt. Men som sagt, jag vill ju få tillbaka känslan för att skriva och det lär jag ju inte få om jag aldrig skriver något.