Barnmorskan

Idag var vi till barnmorskan, första gången på nio veckor, jag har längtat både för att få veta att allt är okej men även för att äntligen få svar på alla mina frågor.
Ovant för mig att längta till ett sån't här besök, då min läkarskräck även sträcker sig över sjuksköterskor, barnmorskor mm.
När vi kom dit träffade vi en person som utbildar sig till barnmorska och inte våran "vanliga"barnmorska. Jag började berätta om de besvär jag har och hon antecknade. Ganska tidigt så upptäckte jag att hon var nervös, avbröt mig vid fel tillfällen och hade inte svar på någon av mina frågor. Eller rättare sagt hon svarade med att det får vi fråga min "vanliga" barnmorska senare.
Jag blev svettigare och svettigare, vill självklart inte vara den mesen som darrar, gråter osv när jag är på sjukhus eller sjukhusliknande inrättningar, men det är så jag fungerar.
Det slutade med att jag blev undersökt två gånger, fick berätta allt två gånger osv. Dom stressade på mig på grund av att vår tid tagit slut, men det är väl för fan inte mitt fel då jag fått berätta allt för en jävla läkarstudent som inte kan hjälpa mig?
Det hetsiga temperamentet hade jag naturligtvis inte då, jag är from som ett lamm i den där miljön. Jag gav dom lite blod och skulle komma tillbaka med morgonpiss dagen efter.
Viktigt att nämna är att vårat barn verkar må bra, det är bara dess kära mor som är skrupplig.
När vi står vid tunnelbanan efteråt börjar jag gråta. Jag känner att jag endast blivt mer förvirrad av detta besök. Jag får små panikkänslor och känner att jag aldrig mer vill gå tillbaka.
Markus tröstar och tröstar, jag somnar utmattad tidigt denna kväll