Åhhh, låg precis i sängen för att sova, klappade mig på magen, klämde lite till och med och då! Äntligen! Vår bebis gav mig en liten spark! En liten spark som kändes så otroligt mycket.
Nu är jag så glad och sprallig att jag inte kan sova!
Jag blev otroligt varm i hjärtat....
måndag 23 februari 2009
Karin = för slö för sitt eget bästa
Jag har ätit rostbiff och potatissallad varje kväll jag varit ensam flera dagar i sträck. Det är inte så att jag köpt ett jättepack och där av äter denna ensidiga kost, nej nej, jag går och handlar samma sak varje dag efter jobbet. Ett paket köpt potatissallad, ett paket med rostbiff, en gurka, en tomat, läsk och ett paket mums mums. Går hem och ger kissen mat, slevar upp min nyfångade mat på en tallrik och slevar i mig. Maken ringer och skäller på mig för att jag inte lagat någon mat och att jag inte åtminstone bytt maträtt, dock vågar han inte skälla för mycket av rädslan att jag inte ska orka äta något alls. Jag är slö och det är en halvdan protest för att jag är ensam så mycket, det är tråkigt att äta själv. Det är även tråkigt att laga mat. Tur att jag äter lunch ute varje dag, inte tur för ekonomin men tur för bebisen som annars hade fått en grymt enformig kost. Jag försöker dock dra ner på socker endast för bebisens skull… Jag äter galet mycket frukt istället, jag som aldrig ätit frukt i hela mitt liv! Som ung (cirka 5-6 år skulle jag tippa) försökte jag få igång en demonstration mot uttrycket ”frukt är godis”, för mig var ett kalas skit om man fick frukt i fiskdammspåsen. En dag förra veckan åt jag tolv kiwis på en dag… Kanske lite av en överdos men jag skippade i alla fall socker!
Jag är för slö för mitt eget bästa, om jag inte vore så slö kunde min mage vara fylld av läckerheter just nu, inte av halvtorr rostbiff och köpt potatissallad. Varierade dock min dessert idag, en sportlunch istället för fyra mums mums…. Living on the edge!
Jag är för slö för mitt eget bästa, om jag inte vore så slö kunde min mage vara fylld av läckerheter just nu, inte av halvtorr rostbiff och köpt potatissallad. Varierade dock min dessert idag, en sportlunch istället för fyra mums mums…. Living on the edge!
fredag 20 februari 2009
Plötsligt händer det.....
En meter.
Jag har legat mellan 96 och 99 centimeter i omkrets hela veckan, idag spräckte jag gränsen, jag är en meter i omkrets! 100,5 centimeter för att vara exakt. HAHAHAHA! Detta är vansinne.
Jag har legat mellan 96 och 99 centimeter i omkrets hela veckan, idag spräckte jag gränsen, jag är en meter i omkrets! 100,5 centimeter för att vara exakt. HAHAHAHA! Detta är vansinne.
torsdag 19 februari 2009
Älskade far fyller år!
Grattis älskade far! Att se dig titta på mig med en sån stolthet gör mig så varm, du kommer att kunna lägga till världens bästa morfar efter världens bästa pappa i ditt CV…
Vill någon gå och äta god Vietnamesisk mat så gå till Nem Nem på Åsögatan 90. Så jävla gott och faktiskt väldigt billigt. Jag, Markus, mor och far var där ikväll. Mätt och nöjd. JAY.
Vill någon gå och äta god Vietnamesisk mat så gå till Nem Nem på Åsögatan 90. Så jävla gott och faktiskt väldigt billigt. Jag, Markus, mor och far var där ikväll. Mätt och nöjd. JAY.
tisdag 17 februari 2009
Våran bebis
I slutet av Januari var vi på Ultraljud, jag lyckades inte få upp filmen här, men den finns på:
http://se.youtube.com/watch?v=c_BZhH0mP2I
måndag 16 februari 2009
Ett tråkigt besök från förr...
Usch på kvällen fick jag ett panikångest anfall. Har inte haft det på närmare sju år tror jag. Fy fan, jag blir orolig att vår stackars bebis blir påverkad av detta.
Jag måste må bättre, vårhelvetet får komma nu och Markus måste hitta personal som kan jobba på helger, saknar honom så det gör ont i hela kroppen.
Tack Ramses för att du gosade så mycket med mig under hela kvällen, vem vet jag kanske blir en kattmänniska till slut.
Jag måste må bättre, vårhelvetet får komma nu och Markus måste hitta personal som kan jobba på helger, saknar honom så det gör ont i hela kroppen.
Tack Ramses för att du gosade så mycket med mig under hela kvällen, vem vet jag kanske blir en kattmänniska till slut.
söndag 15 februari 2009
lördag 14 februari 2009
Alla hjärtans dag
Amerikansk skithögtid, men skidskytte VM startade idag det gör mig glad. Tjejerna var duktiga medans killarna var usla, hoppas att det var inledningsnerver.
Har upptäckt att min simultankapacitet blivit bättre, måste vara hormoner. I dag städade, diskade och bakade samtidigt. Tidigare vare sig städade, diskade eller bakade jag, sicken grej! Jag bakade chokladrutor, eller snoddas som de heter i sju sorters kakor, till Fatou i alla hjärtans dag present. Åkte till henne på kvällen (Markus jobbar som vanligt) och mös med familjen Pihlgren/Manneh. Katarina, Ida, Calle, Awa, Fatou, Marlon och jag åt sjukt god hemmagjort pizza och kollade på melodifestivalen. Snackade en massa skit och hade en vansinnigt bra kväll. TACK!
Har upptäckt att min simultankapacitet blivit bättre, måste vara hormoner. I dag städade, diskade och bakade samtidigt. Tidigare vare sig städade, diskade eller bakade jag, sicken grej! Jag bakade chokladrutor, eller snoddas som de heter i sju sorters kakor, till Fatou i alla hjärtans dag present. Åkte till henne på kvällen (Markus jobbar som vanligt) och mös med familjen Pihlgren/Manneh. Katarina, Ida, Calle, Awa, Fatou, Marlon och jag åt sjukt god hemmagjort pizza och kollade på melodifestivalen. Snackade en massa skit och hade en vansinnigt bra kväll. TACK!
fredag 13 februari 2009
Fördomar
Jag har alltid vetat att jag har haft vissa fördomar, säkerligen färre än dom flesta, men jag har garanterat alltid haft dom.
Jag mår illa av feta människor. Då menar jag inte runda goa människor utan feta (jag är med på TV endast för att jag har liggsår och har inte varit utanför huset på fyra år) människor.
Jag skäms inte för det. När jag önskar någon jag verkligen inte gillar något ont är det ofta fetma jag i hemlighet önskar dom.
Det är ju nästan sjukt, finns det en fördomsdoktor?
Dessutom är jag gravid och har gått upp 8-10 kilo. Typ vad folk går upp under en HEL graviditet, jag har bara genomfört en halv hitills. Är dock inte fet bara rundmagad.... ÄN SÅ LÄNGE!
Jag skäms inte för mina fördom, men om fem minuter kommer jag definitivt skämmas för detta inlägg... Eller?
Jag mår illa av feta människor. Då menar jag inte runda goa människor utan feta (jag är med på TV endast för att jag har liggsår och har inte varit utanför huset på fyra år) människor.
Jag skäms inte för det. När jag önskar någon jag verkligen inte gillar något ont är det ofta fetma jag i hemlighet önskar dom.
Det är ju nästan sjukt, finns det en fördomsdoktor?
Dessutom är jag gravid och har gått upp 8-10 kilo. Typ vad folk går upp under en HEL graviditet, jag har bara genomfört en halv hitills. Är dock inte fet bara rundmagad.... ÄN SÅ LÄNGE!
Jag skäms inte för mina fördom, men om fem minuter kommer jag definitivt skämmas för detta inlägg... Eller?
torsdag 12 februari 2009
Fan också....
Har precis kommit hem från jobbet när min älskade Markus ringer. Hans kollega Makda har precis varit inne och berättat att hon blivit sjukskriven... På ombestämd tid... Hans andra kollega Malin är i Asien tre veckor till vilket betyder att Markus kommer jobba sjuukt mycket de närmaste veckorna. Nyheten får mig att gråta som ett litet barn, känner mig ensam och övergiven med min tjocka mage... Markus blir självklart också minst lika ledsen, plus att det är ju faktiskt han som får arbeta ihjäl sig, men mina känslor verkar numera ha ensamrätt speciellt på att gråta.
Jag blir riktigt matt av att gråta, samtidigt så känns det som om jag verkligen behöver göra det... Är det bara hormoner eller har jag varit lycklig alldeles för länge?
Beställde två tidningar på nätet idag, båda innehåller jättefina mönster på bebiskläder, nu ska jag bli barnklädesdesigner och ägna min lediga tid till att sy.
Tycka synd om mig själv och sy...
Jag blir riktigt matt av att gråta, samtidigt så känns det som om jag verkligen behöver göra det... Är det bara hormoner eller har jag varit lycklig alldeles för länge?
Beställde två tidningar på nätet idag, båda innehåller jättefina mönster på bebiskläder, nu ska jag bli barnklädesdesigner och ägna min lediga tid till att sy.
Tycka synd om mig själv och sy...
onsdag 11 februari 2009
Mammagrupp??
Idag var jag "inkallad" för mammaträff... En träff för blivande mammor som alla är i omkring vecka 20. Jag har drömt mardrömmar om detta, uppväxt i orten där livets ord hade sitt fäste kan jag inte tro annat att jag är på väg till mitt första möte med sekten. Mammasekten.
Jag bestämde mig flera dagar innan att jag ABSOLUT INTE skulle säga ett ord under den här timmen vi skulle ses på mödravårdscentralen. Jag, Karin, hålla tyst i ett timme?? Vilket skämt.
Full med fördomar knallade jag dit och satt och blängde på de blivande mammorna. Jag hade störst mage, vissa knapp någon alls, lite avundsjuka blickar.... Mer drama än så blev det inte.... Jag kunde självklart inte hålla tyst utan bubblade på som om jag känt dessa vettskrämda mammor i flera år.... Sekt, absolut inte för min del, men dom stackrarna har säkert trott att dom hamnat i Knutby istället för Liljeholmen. Hallelulja, jag måste ut och träffa folk, mina vänner, så jag inte böjer mig och och sjunker så lågt som att hålla låda för mammagruppen!!
Fick reda på att jag måste gå på tonvis (tre) seminarier också, shit, kanske måste dra upp huvudet ur sanden och inse att jag ska bli mamma i sommar!
Jag bestämde mig flera dagar innan att jag ABSOLUT INTE skulle säga ett ord under den här timmen vi skulle ses på mödravårdscentralen. Jag, Karin, hålla tyst i ett timme?? Vilket skämt.
Full med fördomar knallade jag dit och satt och blängde på de blivande mammorna. Jag hade störst mage, vissa knapp någon alls, lite avundsjuka blickar.... Mer drama än så blev det inte.... Jag kunde självklart inte hålla tyst utan bubblade på som om jag känt dessa vettskrämda mammor i flera år.... Sekt, absolut inte för min del, men dom stackrarna har säkert trott att dom hamnat i Knutby istället för Liljeholmen. Hallelulja, jag måste ut och träffa folk, mina vänner, så jag inte böjer mig och och sjunker så lågt som att hålla låda för mammagruppen!!
Fick reda på att jag måste gå på tonvis (tre) seminarier också, shit, kanske måste dra upp huvudet ur sanden och inse att jag ska bli mamma i sommar!
tisdag 3 februari 2009
Varför denna blogg?
Förr om åren älskade jag att skriva, jag tycker mig minnas att jag till och med var bra på det. Jag skrev dikter, noveller men min absoluta favorit var att skriva tankar och känslor. Eftersom jag började med detta i tonåren (då jag var ansedd som otroligt många adjektiv i klassen med spinkig och ful) så var tankarna kanske inte ljusa som solen en sommardag, men att skriva var mitt verktyg till att ta tag i allt som hände denna svåra period i mitt liv. Jag har sparat massor men vill inte läsa det idag, dels för att jag inte vill minnas de tråkigare perioderna i mitt liv samt att jag kanske spräcker min bubbla och förstår att jag kanske inte alls varit någon stjärna på att skriva… För det är just det jag skall komma fram till genom detta, att jag desperat vill hitta tillbaka till skrivandet, att jag åter vill finna den njutning jag minns att jag haft när jag tidigare i mitt liv spenderat timmar i färgglada anteckningsblock.
Min förmåga att kunna skriva om mina känslor och tankar försvann cirka en månad efter den mest tragiska händelsen i mitt liv (hittills). Den 9/9 1999 så hittade jag min dåvarande sambo död på vårat vardagsrumsgolv, Gebre var 23 år när han dog jag skulle fylla 22 några månader efter jag hittade honom. Han var min första stora kärlek och var nog den första kille som verkligen älskade mig. Vi fick tre och ett halvt år tillsammans och jag har idag svårt att minnas hur jag var som person innan denna dag. Jag har självklart massor av minnen, men denna händelse har raderat bort en hel del. I ärlighetens namn är det kanske så att jag inte behöver minnas så mycket, jag lever inte längre i historien utan i nuet. Jag kan inte tillåta mig härja i det som redan hänt när det finns så mycket nytt att leva i istället. Oj, är ute på sidospår redan nu, det jag skulle säga var att jag kämpade mig genom denna hemska och mycket ledsna period i mitt liv och kom ur den utan min stora passion för att skriva. Jag skrev mycket under sorgearbetet och jag läste till och med högt på hans begravning, jag läste högt framför cirka 200 av hans släktingar och närmaste vänner (något jag fortfarande har svårt att förstå att jag verkligen klarade av). Sedan försvann det. Jag kunde inte längre författa ett vykort på en semesterresa, inte längre skriva dagbok eller tankebok.
I vissa fall känner jag att det kanske var bra att jag förlorade lusten att skriva, då åren efter detta är en mörk blandning av olika destruktiva beteenden från min sida. Jag kanske inte skulle må så bra som jag gör idag om jag hade skriftliga bevis på allt skit jag gått igenom och framför all skit som jag själv gjort. Nu är många av de minnena bortsupna och förträngda, där får de gärna stanna, jag minns tillräckligt mycket för att ha pallrat mitt söta arsle genom kognitiv terapi och helt ärligt blivit en mycket bättre människa. Jag kan dock nuförtiden uppfattas som kall och känslolös, något jag absolut inte är, dock så är jag ärlig och realistisk. Och i många fall så orkar jag inte linda in allt i bomull innan jag säger det. Till vissa i min närhet gör jag självklart det fortfarande, men inte alls i den utsträckning som den normale svensken brukar göra.
Jag har i vilket fall som helst bestämt mig för att börja skriva igen, det känns spännande och mycket läskigt. Och jag hoppas av att genom ta detta första steg snart få upp känslan och bli riktigt bra på det igen. Jag har snart varit gravid i 19 veckor och vill genom denna blogg både skriva av mig om min nya resa i livet, skriva om mitt nuvarande liv och även kunna dyka tillbaka i min historia då och då för att fiska upp galna historier.
Finns en ganska stor risk att detta blir det enda inlägget då jag inte är känd för att fullfölja saker och ting, speciellt när dom handlar om något som jag tycker är svårt eller lite läskigt. Men som sagt, jag vill ju få tillbaka känslan för att skriva och det lär jag ju inte få om jag aldrig skriver något.
Förr om åren älskade jag att skriva, jag tycker mig minnas att jag till och med var bra på det. Jag skrev dikter, noveller men min absoluta favorit var att skriva tankar och känslor. Eftersom jag började med detta i tonåren (då jag var ansedd som otroligt många adjektiv i klassen med spinkig och ful) så var tankarna kanske inte ljusa som solen en sommardag, men att skriva var mitt verktyg till att ta tag i allt som hände denna svåra period i mitt liv. Jag har sparat massor men vill inte läsa det idag, dels för att jag inte vill minnas de tråkigare perioderna i mitt liv samt att jag kanske spräcker min bubbla och förstår att jag kanske inte alls varit någon stjärna på att skriva… För det är just det jag skall komma fram till genom detta, att jag desperat vill hitta tillbaka till skrivandet, att jag åter vill finna den njutning jag minns att jag haft när jag tidigare i mitt liv spenderat timmar i färgglada anteckningsblock.
Min förmåga att kunna skriva om mina känslor och tankar försvann cirka en månad efter den mest tragiska händelsen i mitt liv (hittills). Den 9/9 1999 så hittade jag min dåvarande sambo död på vårat vardagsrumsgolv, Gebre var 23 år när han dog jag skulle fylla 22 några månader efter jag hittade honom. Han var min första stora kärlek och var nog den första kille som verkligen älskade mig. Vi fick tre och ett halvt år tillsammans och jag har idag svårt att minnas hur jag var som person innan denna dag. Jag har självklart massor av minnen, men denna händelse har raderat bort en hel del. I ärlighetens namn är det kanske så att jag inte behöver minnas så mycket, jag lever inte längre i historien utan i nuet. Jag kan inte tillåta mig härja i det som redan hänt när det finns så mycket nytt att leva i istället. Oj, är ute på sidospår redan nu, det jag skulle säga var att jag kämpade mig genom denna hemska och mycket ledsna period i mitt liv och kom ur den utan min stora passion för att skriva. Jag skrev mycket under sorgearbetet och jag läste till och med högt på hans begravning, jag läste högt framför cirka 200 av hans släktingar och närmaste vänner (något jag fortfarande har svårt att förstå att jag verkligen klarade av). Sedan försvann det. Jag kunde inte längre författa ett vykort på en semesterresa, inte längre skriva dagbok eller tankebok.
I vissa fall känner jag att det kanske var bra att jag förlorade lusten att skriva, då åren efter detta är en mörk blandning av olika destruktiva beteenden från min sida. Jag kanske inte skulle må så bra som jag gör idag om jag hade skriftliga bevis på allt skit jag gått igenom och framför all skit som jag själv gjort. Nu är många av de minnena bortsupna och förträngda, där får de gärna stanna, jag minns tillräckligt mycket för att ha pallrat mitt söta arsle genom kognitiv terapi och helt ärligt blivit en mycket bättre människa. Jag kan dock nuförtiden uppfattas som kall och känslolös, något jag absolut inte är, dock så är jag ärlig och realistisk. Och i många fall så orkar jag inte linda in allt i bomull innan jag säger det. Till vissa i min närhet gör jag självklart det fortfarande, men inte alls i den utsträckning som den normale svensken brukar göra.
Jag har i vilket fall som helst bestämt mig för att börja skriva igen, det känns spännande och mycket läskigt. Och jag hoppas av att genom ta detta första steg snart få upp känslan och bli riktigt bra på det igen. Jag har snart varit gravid i 19 veckor och vill genom denna blogg både skriva av mig om min nya resa i livet, skriva om mitt nuvarande liv och även kunna dyka tillbaka i min historia då och då för att fiska upp galna historier.
Finns en ganska stor risk att detta blir det enda inlägget då jag inte är känd för att fullfölja saker och ting, speciellt när dom handlar om något som jag tycker är svårt eller lite läskigt. Men som sagt, jag vill ju få tillbaka känslan för att skriva och det lär jag ju inte få om jag aldrig skriver något.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
